Ibland vill jag inte äga orden. De är bättre som gåvor: Som tavlor på en vägg. Att ge dem från en scen, tillsammans med en ljudvägg. Tillsammans med gåshud och närvaro. Vi behöver någonting nytt sa han. Och missmodet speglade sig i svetten. Vi behöver ett namn sa jag. Jag ska komma på ett sa han. När vi har ett namn. Då försvinner vi bort. Släpper tonårsstenarna. Skriver texter som platsar i böcker. Med citroner på omslagen. Vi blir skratten i eftertexterna. Vi blir leenden bakom kulisserna. Stjärnor som aldrig lyser. Men aldrig riktigt slocknar.
Men tänk dig allt detta. Ögonblicksjakten och ansiktslös hudkontakt. Ställ detta mot lövhögarna, korttidsminnet och sorlet från trafiken och skratten. Hur rytmen bär ut all tvekan.
