Ibland ställs allting på sin spets. Och plötsligt håller hela världen andan. Situationen blir så skör och klar. När en sjukdom tar över saktar livshastigheten ner. Ett opåverkbar händelseförlopp spelas upp framför sina ögon. En resa mot något vi inte vet. Där alla minnen stannar kvar. En situation som ter sig ohållbart för den som inte drabbas. En situation där alla slutsatser är rationella.

Jag vet inte vad jag skulle göra. Kanske försöka förlika sig med det som lämnas kvar. Kanske behöva förlåta. Men älska alla minnen mer än livet självt. Bygga en plats där hjärtats slag börjar och där det förlorar. Låta minnen leva vidare.

Och sen låta lungorna och världen andas ut igen.

Jag vet inget annat.