Andrew Wyatt från Miike Snow

Foto: Tim Ferguson

Jag har länge letat efter ett band som älskar det storslagna men samtidigt det enkla. Ett The Autumns som sneglar på BPM men låter som deras debutalbum. The Stills lyckades med sitt halva debutalbum, speciellt med Of Montreal. Sen blev trummisen och låtskrivarens ego alldeles för stor och banduppställningen roterades vilket betydde att The Stills fick en sämre sångare och producerade något som lät såhär, sådär med andra ord.

Det är klart jag har letat. Och som jag har letat, efter ett band som rockar, helst live.

Jag har hängt lite på Popaganda i år. Hoppades lite innerst inne att MGMT skulle ta mig med storm. De gjorde de inte.

Men på lilla scenen hände det något, under kvällens näst sista spelning. Miike Snow består av ett par producenter och en sing/songwriter. De har säkert fått credd i relevanta kretsar. Men ingen förväntade sig nog att de skulle bygga en stor tegelvägg som skulle knocka publiken i rasande fart.

De byggde upp ljud som sedan blev storslagen musik. Även om man kan känna av det lite på Silvia är de mäktigare live. Troligen mäktigast år nollnio. Låt oss hoppas att ett band som får ett enormt erkännande utomlands (de har redan hunnit spela live på TV i en nationell kanal som sänder i USA) kommer till det lite svalare Sverige.