Han var pojken som med trasiga skor var på väg att bli man. Satt framåtböjd över tidningen för att läsa om sitt älskade fotbollslag, GAIS, gestikulerade med ena handen och en cigarett i den andra. Han kunde saker. Vilket fick mig att se upp till honom. Jag ville också kunna saker.

Jag frågade om medias uppdrag. Han pratade om deras objektifiering. Men ingen vill ju vara som en hammare, att bli använd. Man vill ju vara ett subjekt. Han pratade om Bibeln. Att Marxs bok var för honom en bok där utopierna var vackrare. De utopier som tilltalade honom. Han hade slutsatserna.

Tanken slog mig idag och jag utvärderade mig själv. Vände mig ut och in. Torktumlade tankarna. Funderade på om jag ännu har kommit dit. Gestikulerande med ena handen och en tekopp i den andra. Att kunna saker. Att bli något för någon. Att säga ord som inte bara slungas ut för stunden. Att säga ord som lyfter. Får en att förflytta sig några millimeter upp i luften.

När tankarna torkade: Det är ofrånkomligt. Han är några år före mig. För mig var han något. Kanske var han något för sig själv.

Låt oss fundera på det där. Vad är du? Vad är du för dig själv? Du är något. Du som vaknar om mornarna. Eller mitt på dagen. Du har något. Du också.

Så. Vad är jag? Vad är jag för mig själv? Grusiga ögon tittar tillbaka i spegeln. Ett litet blixtlåsleende. Han med de små sakerna. Som kanske betyder något för någon. Men som betyder något för en själv.